Hallå där!

En uppdatering om vad vi har för oss nu förtiden. Senaste vi hördes var vi i Hoi An och oj vad det hänt grejer sedan dess. Var skall man börja? Funderade ett tag på att kasta om kronologin, inspirerad av att nyligen ha konsumerat Tarantinos senaste blodiga succé, i sann Pulp Fiction anda. Men nåddes snart av insikten av att våran berättelse varken innehåller bibelutdrag, gimpar eller Bruce Willis. Vi hade helt klart inte kunnat backa upp en plånbok med texten "Bad Mother Fucker". Vi tar det från var vi slutade helt enkelt.
 
Hoi An var ju trevligt men vi längtade efter strand, folk och underhållning. Vi hade Nha Trang i sikte! Vietnams alldeles egna Mallorca! Sol och bad stod på menyn och vi var så hungriga att vi bankade besticken mot borden, skanderade och förberedde oss för kamp. Men tji fick vi! När vi äntligen nådde stranden slog vädergudarna tillbaka vår revolution. En storm drog in från Filippinerna och, eländes elände, det var som att vara i Göteborg! Men det är i motgång genier blir kreativa. Vi besökte köpcentrumet och både gick på bio och bowlade! #love #life.
 
Vi stannade i Nha Trang i fyra nätter och både väder och humör blev bättre och bättre. Julia hade nämligen blivit sjuk (misstänkt halsfluss). Vistelsen innehöll det mesta! Besök på äventyrs öar, umgänge med trevliga Lerums människor (som vi skulle återse under senare delar av resan), oscarsgalefrukost och en liten Vietnames vid namn Happy som blev stört förälskad i Martin. Under tiden som gick kände sig sjuklingen allt mer alienerad från de tre vännerna. Detta ledde till en gradvis stegrande paranoia som kulminerade sista kvällen. De tre försökte skicka den sjuke i bingen då hon knappt kunde andas, prata eller röra på sig vid middagsbordet. "Ni vill bara inte ha med mig!" Utbrast hon. "Det var därför vi valde att resa iväg i fyra månader" svarades det ironiskt. Något som inte verkade gå väl hem hos den feberyrande. Till slut gick hon hem trots allt. Det skulle dock dröja tills nästa stopp innan hennes hals återigen kunde urskiljas från hakan efter att svullnaden gått ner. Vi tar oss dit vettja!
 
Saigon eller Ho Chi Min kärt barn har många namn, ett ordspråk som aldrig riktigt landat hos mig. Av mina erfarenheter är det ofta hemskt att bli tilldelad diverse benämningar. Alltsomoftast är det väl öknamn det handlar om? På förhand hade vi åtminstone inte hört något som kunde styrka ordspråket. Allas vår vän Jacob hade besökt staden strax innan och gav utlåtandet: "Det här måste vara världens sämsta stad. Det enda som var kul var Hard Rock Café." Men Saigon visade sig vara ett riktigt trevligt ställe. Under vår blixtvisit hann vi fira en av Lerum kumpanernas födelsedag, knockas av värme och Johanna (som i och för sig offrade en del av födelsedagen) var stark nog att ta sig till de beryktade Co Chi tunnlarna på morgonen! Vi var dock trötta på storstadsresande och bestämde oss därför för att åka till nästa huvudstad. Logiskt!
 
Phnom Penh är dödens vän sägs det, och det här blev nog också vår resas hittills mest seriösa stopp (om än blott 24h långt). Vi började med att kasta oss in i misären på studs genom att besöka ett av landets många så kallade killing fields. En plats där man under Paul Pot och de Röda Khmerernas skräckvälde helt enkelt avrättade människor. Oavsett ålder, kön, etnicitet så var detta livets sista hållplats. Hundratusentals barn, män och kvinnor avrättades precis på den mark vi promenerade och på vissa platser kunde man se ben och tygrester som fortfarande letade sig upp ur jordskorpan. I mitten stod en gigantisk minnesstupa fylld av skallar som alla vittnade om olika blodiga, inhumana och förtidiga öden. Mellan 1975-80 dödades 3 av 8 miljoner kambodjaner av sitt eget folk. Trots att vi kanske hade mått bättre av att skippa både denna utflykt och den till det gamla fängelset dagen därpå, så var det viktigt. Det gav oss bortskämda, slashasande och gnälliga spolingar uppvuxna i 2000-talets individualism lite perspektiv. Eftertänksamhet ett ord som kräver sig självt.
 
Nåja mer än 24 timmar av seriositet och innehåll klarade inte vara små hjärnor eller stora hjärtan av. Vi begav oss helt enkelt, och inte till vilken plats som helst utan till Sihanoukville. Fråga: Hur nice är det i Sihanoukville? Svar: AS NICE! Pool, hav, öl, sol, mat, öl, film, ac, öl. Här kan man man verkligen inte klaga! Om man inte heter Martin Zetterberg. Jag tror vi låter hans citat från dagen få avsluta inlägget. Men först lite snabb information om vad som närmast väntar. Cirka 10dagar kvar i Kambodja, fyllda av födelsedagsfirande, båtturer, Angkor Wat och annat spännande. Sedan blir det Bali för hela slanten!
 
På återseende!
 
"Fan vad hemskt det är när vattnet blir så varmt att det inte ens är skönt längre"
                           Martin Zetterberg, Tyckare.

Kommentarer
Postat av: Andreas Renni

Att få krama en kall morgonsnus, att få vara brun på fingertopparna efter en kramning, att få ha rester av en gammalsnus i tänderna. Aa nee jag säger då det. GÅSHUD

2013-03-06 @ 00:32:43
Postat av: Andreas Renni

Att sedan få sätta sig i sin NYPOLERADE BMW. GÅSHUD

LUKTEN AV AUTOSOL mot mina fälgar <3

2013-03-06 @ 00:36:07
Postat av: Don Jorge

Tack för denna utmärkta uppdatering med både tungt och lätt sinne!

2013-03-06 @ 06:40:45
Postat av: Ann W

Är ganska säker på att Paul Pott, som vann "Britain got Talent" inte hade något med folkmordet att göra, det var väl mer Pol Pot som var inblandad där, eller??? Kul att läsa att allt är bra, och att ni tog hand om Julia (dvs körde henne i säng) när hon var sjuk! Sköt om er!

2013-03-06 @ 07:12:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0