varldsvana.blogg.se

Då var det väl dags för ännu en liten blogguppdatering! Vi har nu lämnat Bali bakom oss, något som var väldigt svårt för oss allihop då vårt Indonesienbesök visade sig bli väldigt omtyckt. Men efter drygt två veckor var det dags att röra oss vidare. Så vad hann vi med att hitta på då?

 

Jo, första veckan spenderade vi på Bali och fyllde med sol, bad och massa roliga utgångar, plus att några av oss tillbringade alldeles för mycket tid i det inte så värst budgetvänliga shoppingcentret... Vi lärde oss också att även om väskan är proppfylld så kan man shoppa mer, det går alltid att packa ner nya saker med hjälp av lite våld - ta min väska som ett lysande exempel.

 

Men något av det roligaste var nog ändå att äntligen få "lära" oss att surfa!! Med hjälp av ett gäng Balineser som lärt sig Martins namn och därmed blev det naturliga valet av surflärare, tog vi oss igenom en timmas lektion för att sedan vara redo att försöka oss på surfningen på egen hand. Och bra gick det! Under lektionen lyckades vi alla ställa oss upp och åka in till stranden, även om det kanske inte alltid såg alltför stabilt ut. Dessa lyckade försök blandades såklart med en hel del fall pladask ner i vattnet, men vi var glada ändå! När det sedan var dags att plocka av stödhjulen genom att lämna lärarna på land hade vi inte jättehöga förhoppningar om att klara av utmaningen, men jo då! Väldigt glada och nöjda med det vi lärt oss blev det minst en timmas surfande varje dag efter detta, och det är definitivt något vi inte fått nog av!

 

Bali fylldes även med möten av välkända ansikten hemifrån. Näst sista kvällen mötte vi upp med allas vår texen-Elin, som tillsammans med sina, och Johannas, vänner precis kommit hit till värmen. Glada var vi för det, dels för att få träffa dem men även för att Sverige tydligen inte bjudit på så många solningschanser, och vi fick därmed känna oss lite extra bruna för en stund ;) Kvällen bjöd på stor buffé och rolig utgång, vilket ledde till att sista kvällen på Bali fick bli en lugn historia, så att vi orkade dra oss upp när klockan ringde 05.45 nästa morgon...  Men upp hoppade vi, för nu var vi påväg mot resans nästa stopp - Gili Trawangan!! 

 

Gili visade sig vara en riktig paradisö. Inte ett enda motordrivet fordon som hotade att köra på oss(eller kanske framförallt mig och Johanna, känns som att vi oftast är i riskzonen...), utan här var det endast cyklar och häst och vagn som gällde för att ta sig fram! Superfint var det också, med långa vita stränder, klarblått vatten och massor med fiskar. Fiskar och sköldpaddor fick vi se lite extra av under vår snorklingstur, och Martin och Johanna lyckades även se varsin haj när de dök. Gissa om de var stolta...

Lata dagar blandades med cykelturer, några löprundor i stekande värme och filmvisning. Även här träffade vi på välkända ansikten, den här gången i form av Oskars kompisar som vi hängde med några kvällar. Trevligt var det! Sista kvällen tog vi oss dessutom till ännu ett full moon party, även om detta var snäppet mindre än vårt senaste... 

 

Efter Gili återvände vi en natt till Bali för att dagen efter lämna Indonesien. Som tidigare sagt kände vi alla att vi kunde ha stannat ännu längre, men det var dags att byta land. Så vi hoppade på flyget, och tre timmar senare hade vi landat i Malaysias huvudstad - Kuala Lumpur!

 

Här blev det två dagar proppfyllda med sightseeing - vi såg Petronas twin towers, åkte upp i KL tower för att titta på utsikten i den väldigt molniga solnedgången och sedan utsikten från en "skybar" när mörkret lagt sig, blixtar lyste upp himlen och lampor tändes på alla byggnader. Vi såg även insidan av flertalet enorma shoppingcenter (bland annat ett med en två våningar stor nöjespark inne i centrumet) där vi förutom lite shopping också gick på bio. Efter dessa dagar behövde vi återigen komma till sol och bad, och här är vi nu, efter buss och färja, på ön Langkawi. Vi är ännu en gång redo för stranden! 

 

Kram och hej!! /Julia

 

Vi började relativt lugnt när vi anlände till Sihanoukville, med lata dagar vid poolen eller stranden (om man är lagd åt det hållet) eller med att titta på bio, när väl regnade. Men efter det, då vart det eld ur baken på oss. Det började starkt med en boozecruise, som är precis vad det låter som (en båt som man dricker "saft" på). Här träffade vi ett härligt gäng danskar och våra två kommande brothers in arms från Jönköping, Alex och Jacob. Jävla mongocep. Så, under dagen drack vi saft på båten, efter det var det tillbaka hem, kort matpaus och sedan på't igen. Tyvärr var Jacob "obrukbar" på kvällen, men vafan, det händer även de bästa. Ett uttryck jag vant mig vid under resan. 

Dagen efter var det Julias födelsedag, så vi andra tre trippade på tå upp ur sängen och bjöd på skönsång. Hon fick en tårta och lite paket, som vanligt ni vet. Efter detta vart det poolhäng för att återhämta oss och ladda inför kvällen. 

På kvällen var det dags igen. Vi möttes upp med Jacob, Alex och danskarna för att köra igång igen. Vad som hände sen skulle jag gärna berättat, om jag mindes det. Full som en dansk, som det tydligen heter. 

Så dagen efter kanske ni tänkte att vi skulle ta det lugnt efter två hårda dagar? INTE DÅ. I gårdagens dimmiga tillstånd hade vi nämligen skrivit upp oss för ännu en boozecruise, á internationella kvinnodagen. Så det var bara att kämpa sig upp på morgonen och ta till förfriskningarna, i detta fallet även kallat en "återställare". Tyvärr var inte allas kämparglöd lika stor, Oskar stannade hemma. Förnuftigt? Kanske. Tråkigt? Definitivt. 

Återigen beger vi oss in i dimman, vill man veta mer kan man fråga Julle, för hon hade ont i magen = ingen saft. Men senare på kvällen tog Oskar ikapp det han missat och var snabbt i samma tillstånd som oss andra. 

 

Det var med sorg i hjärtat vi lämnade Sihanoukville dagen efter. Ett ställe vi kommit att älska. Men nu var det dags för tempelskådning i Siem Reap. Återigen så kämpade vi oss igenom en svettig och obekväm bussresa. Men efter regn kommer solsken, eller hur?

Dagen efter ankomsten så ställde vi klockan på halv fem. Det var nämligen högtid för Angkor Wat i soluppgången. Vi har i två månader tränats för detta. Vi var redo. Så upp gick vi. Hur jobbigt det än var, så var det mödan värt. Vilken mäktig upplevelse. 

Sen fortsatte vi tempelskådningen i den stekande förmiddagssolen. Jag tror ingen av oss svettats så mycket som vi gjorde då, vi kunde nästan vrida ur svetten ut tröjorna efter. Men väl tillbaka på hotellet fick vi oss ett dopp i poolen. SOM VI NJÖT. Aldrig har ett dopp varit så skönt. 

Finns nog inte så mycket mer att säga om Siem Reap, så vi fortsätter. Häng med! 

 

Den här gången var det flyg som gällde. Jämfört med bussresorna så var detta en dröm. Fungerande AC och osvettiga säten. Perfekt. Vi mellanlandade i Kuala Lumpur, där vi skulle spendera åtta timmar till nästa flyg. Men väntan blev så mycket lättare när vi såg DET. Framför oss tornade himmelriket upp sig, med  lockande arom och förförande tilltugg. Framför oss hade vi McDonalds. Donken har aldrig smakat så bra som då. Hamburgarna bjöd upp till dans i munnen på oss och sakta så nådde dansen sitt klimax. En smakfest. Ögonen rullade av njutning och kroppshåren reste sig. Det var underbart. Efter detta efterlängtade besök så var väntan mycket lättare. 

Äntligen så var det dags att boarda flyg AK 1366, bound for Bali. Äntligen. Det vi alla suktat så länge efter. 

 

Väl framme köttade vi oss genom gator och torg för att hitta boende. Tillslut hade vi två rum på ett hotell på en av de två kända backpackergatorna i Kuta. Fräscht. 

Första dagen var der självklart mulet, som det alltid är när vi beger oss till ett nytt ställe. Men det stoppade inte oss, vi begav oss till stranden ändå (, för att sedan vända om direkt och sätta oss och äta istället). 

På kvällen var det första försöket på utelivet i Kuta. Vi började starkt med att föra lite på balkongen med musik (så länge en viss fröken Stadler pausade den för oss) och att åka buss. Eller ja, det var bara jag och Julia som fick åka buss, de andra klarade sig. Sedan hittade vi ett trevligt gäng svenskar på balkongen under oss. De hade samma idé som oss, så vi hoppade in i deras umgänge. Mycket trevligt. 

*Dimma*

Ute och dansa. 

*Dimma* 

Vakna upp dagen efter. 

Japp. 

Idag hade vi mer tur med vädret dock. Solstrålarna smekta ömt våran kropp medan vi låg på stranden och tittade på de som bestämt sig för att surfa. Senare kom en sarongförsäljare som skällde på mig och Oskar, för att vi delade på en. Det fick man tydligen inte göra på stranden, utan bara på rummet. Vad kan hon menat? 

Senare började det ösregna, så det blev bio för oss. Den nya Oz-rullen. En riktig mysfilm. Jag blev störtförälskad i den lilla 

porslindockan. Så fin. Ville bara adoptera henne och ta hand om henne. Se filmen så förstår ni. 

 

Så detta leder mig till där vi började, nämligen nuet. Min gamla svensklärare sa alltid att man ska skriva slutet först för att underlätta resten. Och visst gick det bra? En riktig mastodontblogg känns det som. Jag hoppas den släcker eran törst för en stund. 

 

Har också hört att min farmor läser bloggen, så jag vill passa på att tacka för resehandduken. En riktig höjdarpryl ska du veta. TACK! 

 

Detta var allt för den här gången, tack för mig! 

/Martin

 

En uppdatering om vad vi har för oss nu förtiden. Senaste vi hördes var vi i Hoi An och oj vad det hänt grejer sedan dess. Var skall man börja? Funderade ett tag på att kasta om kronologin, inspirerad av att nyligen ha konsumerat Tarantinos senaste blodiga succé, i sann Pulp Fiction anda. Men nåddes snart av insikten av att våran berättelse varken innehåller bibelutdrag, gimpar eller Bruce Willis. Vi hade helt klart inte kunnat backa upp en plånbok med texten "Bad Mother Fucker". Vi tar det från var vi slutade helt enkelt.

 

Hoi An var ju trevligt men vi längtade efter strand, folk och underhållning. Vi hade Nha Trang i sikte! Vietnams alldeles egna Mallorca! Sol och bad stod på menyn och vi var så hungriga att vi bankade besticken mot borden, skanderade och förberedde oss för kamp. Men tji fick vi! När vi äntligen nådde stranden slog vädergudarna tillbaka vår revolution. En storm drog in från Filippinerna och, eländes elände, det var som att vara i Göteborg! Men det är i motgång genier blir kreativa. Vi besökte köpcentrumet och både gick på bio och bowlade! #love #life.

 

Vi stannade i Nha Trang i fyra nätter och både väder och humör blev bättre och bättre. Julia hade nämligen blivit sjuk (misstänkt halsfluss). Vistelsen innehöll det mesta! Besök på äventyrs öar, umgänge med trevliga Lerums människor (som vi skulle återse under senare delar av resan), oscarsgalefrukost och en liten Vietnames vid namn Happy som blev stört förälskad i Martin. Under tiden som gick kände sig sjuklingen allt mer alienerad från de tre vännerna. Detta ledde till en gradvis stegrande paranoia som kulminerade sista kvällen. De tre försökte skicka den sjuke i bingen då hon knappt kunde andas, prata eller röra på sig vid middagsbordet. "Ni vill bara inte ha med mig!" Utbrast hon. "Det var därför vi valde att resa iväg i fyra månader" svarades det ironiskt. Något som inte verkade gå väl hem hos den feberyrande. Till slut gick hon hem trots allt. Det skulle dock dröja tills nästa stopp innan hennes hals återigen kunde urskiljas från hakan efter att svullnaden gått ner. Vi tar oss dit vettja!

 

Saigon eller Ho Chi Min kärt barn har många namn, ett ordspråk som aldrig riktigt landat hos mig. Av mina erfarenheter är det ofta hemskt att bli tilldelad diverse benämningar. Alltsomoftast är det väl öknamn det handlar om? På förhand hade vi åtminstone inte hört något som kunde styrka ordspråket. Allas vår vän Jacob hade besökt staden strax innan och gav utlåtandet: "Det här måste vara världens sämsta stad. Det enda som var kul var Hard Rock Café." Men Saigon visade sig vara ett riktigt trevligt ställe. Under vår blixtvisit hann vi fira en av Lerum kumpanernas födelsedag, knockas av värme och Johanna (som i och för sig offrade en del av födelsedagen) var stark nog att ta sig till de beryktade Co Chi tunnlarna på morgonen! Vi var dock trötta på storstadsresande och bestämde oss därför för att åka till nästa huvudstad. Logiskt!

 

Phnom Penh är dödens vän sägs det, och det här blev nog också vår resas hittills mest seriösa stopp (om än blott 24h långt). Vi började med att kasta oss in i misären på studs genom att besöka ett av landets många så kallade killing fields. En plats där man under Paul Pot och de Röda Khmerernas skräckvälde helt enkelt avrättade människor. Oavsett ålder, kön, etnicitet så var detta livets sista hållplats. Hundratusentals barn, män och kvinnor avrättades precis på den mark vi promenerade och på vissa platser kunde man se ben och tygrester som fortfarande letade sig upp ur jordskorpan. I mitten stod en gigantisk minnesstupa fylld av skallar som alla vittnade om olika blodiga, inhumana och förtidiga öden. Mellan 1975-80 dödades 3 av 8 miljoner kambodjaner av sitt eget folk. Trots att vi kanske hade mått bättre av att skippa både denna utflykt och den till det gamla fängelset dagen därpå, så var det viktigt. Det gav oss bortskämda, slashasande och gnälliga spolingar uppvuxna i 2000-talets individualism lite perspektiv. Eftertänksamhet ett ord som kräver sig självt.

 

Nåja mer än 24 timmar av seriositet och innehåll klarade inte vara små hjärnor eller stora hjärtan av. Vi begav oss helt enkelt, och inte till vilken plats som helst utan till Sihanoukville. Fråga: Hur nice är det i Sihanoukville? Svar: AS NICE! Pool, hav, öl, sol, mat, öl, film, ac, öl. Här kan man man verkligen inte klaga! Om man inte heter Martin Zetterberg. Jag tror vi låter hans citat från dagen få avsluta inlägget. Men först lite snabb information om vad som närmast väntar. Cirka 10dagar kvar i Kambodja, fyllda av födelsedagsfirande, båtturer, Angkor Wat och annat spännande. Sedan blir det Bali för hela slanten!

 

På återseende!

 

"Fan vad hemskt det är när vattnet blir så varmt att det inte ens är skönt längre"

                           Martin Zetterberg, Tyckare.